Vet ni hur det känns att sitta hemma och glo när den man älskar ha det svårt? Att inte få träffa honom och berätta att jag finns där att dela glädje och sorg. Att få ge en kram och en puss på pannan som säger att du är inte ensam. Vet ni hur det känns att känna sig otillräcklig för honom och det ända jag kan göra är att finnas där?
Vet ni hur det känns att inte känna sig välkommen? Att man ska känna tacksamhet över att få komma in genom dörren och sen försöka låtsas som att man inte existera. Att kämpa med tankarna vad ha jag gjort? Man försöker att stötta och göra det bästa man kan men det går inte när så många kämpa emot en.
Hur kunde det gå så långt att den som bryter ihop varje dag skulle vara jag?
Ni får förlåta mig om jag är ärlig och säger vad jag känner. Men jag orkar inte mer. Det ända jag vill är att allt ska bli bra och det ska det. Efter varje fall så sluta det alltid med att jag ställer mig upp igen och gör allt för vår skull!
Nej just det ni vet ingenting!